Jag började träna varje dag, ibland i timmar och ibland bara i 20 minuter. Träningen blev en del av min vardag, och ibland längtade jag bara efter att få komma hem och träna. 

Jag hade förberett det väl där hemma: en dramatenkärra fylld med 25 klot, väldigt tung. När jag kom hem slängde jag jobbväskan åt höger och greppade kärran som stod till vänster. Sedan var det bara att gå ut till mini-fotbollsplanen intill huset. Ut med kloten och börja träna, lägga och skjuta.

Efter varje övning tyckte jag mig ha upptäckt nya finesser som jag kunde föra in i mitt skrivande om boule. Jag hade nu bestämt mig för att skriva en bok om boule och en roman om en person som heter Mr Boule. Jag var totalt insnärjd, alla mina tankar var bouletankar. Lite svårt på jobbet, när jag dagdrömde om att få träna och vad jag skulle träna.

När jag skrev om att skjuta var det inte bara att skjuta. Det var så mycket mer. Jag hade fått fram att det krävdes minst 33 moment innan skottet var väl genomfört. Längre checklista än en pilot har före start. Och varje moment var sitt eget universum. Gick skottet för långt hade jag en A4-sida om hur man korrigerar det, och började det gå för kort fanns en ny A4-sida om det. Jag var totalt fast i min nördiga boulevärld.

Jag åkte inte någonstans utan mina klot, så semester med bilen var semester med kloten. En gång, på väg till Skåne, var det dags för paus vid en bensinmack. Min Tea gick in för att handla och jag tog tillfället i akt, plockade fram kloten och vips var jag igång med att träna skott. Mitt på asfalten, massor av bilar, men jag hade hittat ett hörn där jag kunde stå. 

Efter en halvtimmes kastande kom en man fram till mig, och då såg jag att det var Mats Hamberg. Alltså inte jag, utan den andre – den yngre, men inte lika snygge – från bouleklubben Boo. Han hälsade med ett skratt och berättade att han var på väg till Kalmar med sina polare för att se Djurgårdens bortamatch. I bilen hade han sagt: “Den där mannen känner jag, och han heter Mats Hamberg". Det hade tydligen blivit väldigt muntert i bilen...

1: När man sett ljuset ...

 han heter Mats Hamberg.” Det hade tydligen blivit väldigt muntert i bilen.Det är svårt att förklara för sin omgivning att man har sett ljuset i tunnel och att man absolut vill komma dit igen. 

Ett sådant samtal bekräftar bara för omgivningen att han är galen, mer eller mindre. När man börjar spela boule hamnar man snart i två olika fållor, den som lyckades så där med att lägga och den som lyckades riktigt bra. Men fortsätter man och spelar så märker man snart att kloten efter utkast faktiskt ligger riktigt nära lillen. Däri uppstår magins första steg, plötsligt får man glada tillrop och uppskattningar, en höjd näve och handflator som skålar högt upp över ens huvud. 

Sanningen är för många av oss vanliga människor så har det vanligtvis aldrig hänt att någon eller några är glada för att du har presterat en sportslig uppgift i samband med ett spel. Möjligtvis i sällskapsspel, men där är man själv oftast, ingen som beundrar ditt spel eller dina insatser. I boule behöver du bara lägga ut ditt klot så nära lillen som möjligt och lyckas du väl då är det glada miner. Men missar du får du höra (hoppas jag) det där kan vara ett vinnar-klot när omgången är över. Men för min del så började jag allt mer spela.

Jag och några arbetskamrater började spela på 90-talets början, just på den tråkiga lunchrasten. Som egentligen aldrig blev en lunchrast då man fortsatte istället med sitt jobb.

Jag och brodern min köpte ett set klot och gick med i bouleklubben Boulero. Här var vi med och spelade ett tag men det var svårt att komma in i gänget, alla tillhörde olika grupperingar. 

I stället gick jag med i Korpen tillsammans med några arbetskamrater och började spela på deras turneringar. Jag blev allt mer nördig och börja följa korpens tabeller för att se utvecklingen där. Det gick så långt att jag kunde ringa upp motståndaren och uppmana dem att omgående att registrera sitt resultat och det kunde till och med att jag tog kontakt med spelare som spelade matcher där jag inte var inblandad i. Jag satt där och räknade på vinster, som alltid innebar serieseger. 

Där kunde jag hänga i timmar framför datorn. Ibland bara stirra för att se om det blev någon förändring i tabellen. Hade även köpt stora klot som jag skulle ha när jag hade rollen som skytt. 

Jag hade blivit materialspelare av vida mått.

                                                                              Mats H