alla var kalla och fick palla 

De åtta finalisterna - Johan, Thomas obesegrade 4p. Nicke och Anders F tre segrar på samma kvot. Simon och Gunilla också tre segrar något sämre kvot. Anders O och Johan B på två segrar och bästa kvot av de med två segrar.

Dags för semifinalslottning.

Johan K/ Nicke mot Thomas/ Johan B. Här kom dagens andra Fanny. En snabb runda där Johan och Nicke tog den ena finalplatsen. Hur går det i den andra semifinalen?

Utomhusmästerskapet 2026 Telefonplan, är avklarat med förhandsfavoriterna som segrare

Visst fanns det aspiranter som inte var närvarande och som skulle ha kunnat utmana vinnarna, men det finns inga värdigare vinnare än Johan K – vår singelmästare från distriktsmästerskapet i maj – och Nicke L, som nyligen visade var skåpet ska stå i Eskilstuna tillsammans med den i dag frånvarande Nicklas G.

Båda vinnarna ingår i min lilla grupp av "ässen", som jag till vardags kallar dem. Ässen har klivit fram, tydligt visat sin kompetens och går ofta långt i de turneringar de deltar i. Och ja, det är med kärlek jag kallar dem för ässen. Nicklas G, Jesper, Johan K och Nicke L. De deltar även i korpligan där de gör rent hus med oss övriga.

Själv fick jag vid två tillfällen kliva av banan som förlorare, men en erfarenhet rikare.

I första matchen spelade jag med Simon. Vi försökte båda hitta känslan för banan och vår egen rytm, men det gick sådär då motståndarna var för bra. Thomas lade verkligen bra och då fanns det inte mycket att göra – han knixar till klotet så att han får den där extra känslan i fingertopparna. Kim lade och sköt, och gjorde även det bra. Simon och jag fick se oss besegrade av två riktigt duktiga spelare. Även om det kändes surt var glädjen stor över att få se så bra spel.

I nästa match lottades jag ihop med Ann och Anders O., och våra motståndare blev Thomas (igen) och Kerstin. Thomas fortsatte med sina fina lägg och Kerstin var omutlig med både lägg och skott. De drog snabbt ifrån i poängställningen och tog en klar ledning efter tre omgångar; jag tror att det stod 7–2 till dem. 

Men sedan började vi plocka poäng och tog en poäng i taget. Anders O. briljerade ofta, men både Ann och jag fick visa vad vi gick för. Vi nådde 7–7, men tiden tog slut. Kerstin och Tomas samlade då ihop sig till en kraftansträngning och forcerade in de sista avgörande poängen.

Jaha, där stod man med två förluster och insåg att en semifinal förmodligen inte var möjlig. Samtidigt blev vädret allt surare, med droppar som blev allt större.

Den tredje omgången blev lite lustig. Jag hamnade i samma lag som Thomas (tack och lov för det) och ställdes mot studiekamraterna från -71, Mats B o G. Alla tre har känt varandra sedan dess. Otroligt! 

Jag sade till Thomas att vi vinner det här, men sedan började jag spela uruselt och Thomas likaså. Motståndarna spelade däremot bra och tog poäng efter poäng. Jag upprepade för Thomas att vi skulle vinna, fast jag egentligen bara försökte få honom lugn så att han kunde hitta tillbaka till sitt knixande med fingertopparna. Men icke sa nicke, Thomas hade bestämt sig för att känslan i läggen låg kvar i matkassen.

Nu fick den unge och snygge Mats kliva fram och rädda sin egen vision om vinst, vilket lyckades riktigt bra. Snart kunde jag höja ena näven i en segergest och sträcka fram den andra som tack till Thomas. Jag summerade det som att Thomas seger berodde på mig, så jag var glad att jag hade hjälpt honom till finalrundan.

Den fjärde matchen blev lite lustig. Jag hamnade i samma lag som Thomas (tack och lovfick jag spela ihop med singelmästaren Johan K mot ässet Jesper och Hans, som ofta ligger långt framme i de interna klubbtävlingarna. Motståndet var med andra ord formidabelt, men tryggheten fanns hos Johan K. Till slut var vi överens om att jag lade och att Johan stod för skyttet. 

Åh herregud vad vi kammade in poäng! Efter första omgången hade vi tre poäng, i andra omgången fick vi fyra och i tredje blev det två poäng. Det kändes som en 13–0-match. Det blev två poäng till motståndarna och två poäng till oss. Jag flinade självbelåtet medan Johan K. såg sådär allvarlig ut som bara en singelmästare kan göra.

Plötsligt slutade vårt spel att fungera – två poäng var allt som behövdes. Johan verkade ha siktat in sig på våra egna klot som for iväg åt alla håll, och jag fick se mina lägg stanna två meter från lillen. Det var en märklig scenförändring. Johan ville att vi skulle byta roller, men där sade jag nej. Jesper hade nu gått över till att lägga medan Hans fick prova skyttet, vilket han gjorde riktigt bra.

Johan och jag var nu åskådare som såg på motståndarna med beundran i blicken. Både skott och lägg fungerade, och det var ren tur att vi hade det näst bästa klotet i varje omgång de vann. De vann säkert fyra omgångar i rad. Tuppkammen växte på dem, men inte poängen – det var frustrerande att bara ta en poäng i taget trots riktigt bra spel.

Plötsligt fick vi en poäng till och hade tolv. Därefter följde ytterligare två omgångar med vinst för Jesper och Hans. Jag började bli orolig för att vi hade hamnat i 12-fällan. Men plötsligt var matchen över: 13–6 till singel mästaren och världens bästa tränare. Pust!

Trots regn och kyla blev det en riktigt trevlig för- och eftermiddag. Värmen kom från den härliga känslan av kamratskap och från alla som kom fram och var uppriktigt glada över att se mig, vilket värmde ordentligt. Jag har haft ont i fötterna; de klarar några timmars spel, men sedan är det ett måste att ta fram Treotuben. Tyvärr! Men 2027 blir mitt år (förhoppningsvis).

Mats Hamberg
chefstränare BOB